Ray Demski

Nikons Europa-ambassadör Ray Demski är en action- och sportfotograf som boxades under sin uppväxt, och han alltid fascinerats av Bukom: en stadsdel i Ghanas huvudstad Accra, varifrån ett enastående antal boxningsvärldsmästare kommer. I sitt specialprojekt för Nikon utforskar Ray mysteriet bakom Bukoms boxning – tanken var att göra en story om actionsport, men han åkte hem med något betydligt större.

F: Varför valde du Ghana och framför allt Bukom för ditt specialprojekt?

Jag tillbringade min ungdom med att segla jorden runt med min familj, och varje gång vi la till sökte jag och mina bröder upp lokala kampsportsmästare eller klubbar och tränade med dem. På många sätt var det vår väg in i samhället, ett mycket naturligt sätt att få kontakt med lokalbefolkningen.

När jag växte upp och boxades och tränade kampsport runt om i världen fick jag höra talas om det påfallande stora antalet boxningsvärldsmästare som kommer från Ghanas huvudstad Accra. Ändå verkade det vila en mystik över platsen.

I mitt arbete som fotograf har jag fotat många olika sporter, men aldrig tagit mig tid att fokusera på boxning. Jag var nyfiken på Bukom och ville utforska det, för att förstå sanningen bakom något jag ofta hörde talas om i min ungdom. Jag ville komma nära kulturen och möta ungdomarna och legenderna som tränade där, så att jag äntligen kunde förstå vad det var på denna plats som frambringade så fantastiska idrottare. Så valet var enkelt när jag fick möjligheten att fullfölja ett drömprojekt som en del av min roll som ambassadör för Nikon Europa.

F: Vad är det hos Bukom-boxarna som fascinerar dig?

Det är ett utsatt område och Ga-folket som bor där har en lång boxningstradition. Men det som fascinerar mig mest är den roll boxningsgymmen spelar när det handlar om att skapa en stark känsla av gemenskap – det är mäktigt att se.

Det finns så många boxningsgym inom ett litet, litet område – jag har hört nämnas upp till 30 stycken. Vi har bara skrapat på ytan när vi har besökt sju av de mest välkända. Boxning är en sådan stor del av vardagen – alla har sin egen favoritmästare, de ser deras matcher och hejar på dem under träning – det är mycket inspirerande. I Bukom är det så att om du blir boxningsmästare blir du den mest respekterade personen i staden.

F: Hur är miljön i Bukom och hur gjorde du för att fånga den med din kamera?

Ghana ligger i närheten av ekvatorn så det var förstås mycket varmt och luftfuktigheten var hög, men uthärdlig. Bukom är ett mycket tätbebyggt område och det är aldrig tyst – det alltid något på gång runt hörnet. Att hela tiden svettas och befinna dig på platser utan rinnande vatten, med öppna avlopp och en salt havsbris (med en svag doft av rökt fisk) är en del av att vara i Bukom.

Jag blev överraskad av det otroliga naturliga ljuset. Jag hade tittat på väderleksrapporten innan så jag visste att vi skulle få en bra blandning av moln och sol, men det blev bättre än vad jag hade trott. Solen trängde igenom molnen och diset, och skapade ett otroligt diffust, men ändå riktat, omgivande ljus.

Vissa av gymmen hade inget tak och den öppna himlen med alla moln var en fantastisk bakgrund. Jag tror dock att den viktigaste faktorn för mig var människorna. Vad som började som ett sportfotoprojekt blev snabbt något mycket mer, en berättelse om samhället och människorna. Till skillnad från mitt vanliga jobb när jag tar actionfoton hängande helt ensam högt upp en klippa mötte jag varje dag otaliga nya människor med olika bakgrund. Under de här två veckorna bjöd boxarna och tränarna in mig och min assistent Jakob att bli en del av deras värld med en generositet som gjorde mig ödmjuk.

F: Hur många boxare fokuserade du på?

Den ursprungliga planen var att fokusera på tre eller fyra stycken, men så fort vi kom fram insåg vi att det skulle bli fler. Det slutade med att jag fotade över 40 idrottare och tränare.

När jag var där förberedde sig två av områdets mest populära boxare, Braimah ”Bukom Banku” Kamoko och Bastie Samir, för en match i Bukoms boxningsarena. Jag fick bra kontakt med båda två – Bukom Banku är en stark lokal personlighet med rockstjärnestatus, medan Bastie Samir koncentrerar sig mer på idrotten. En del av hans unika träningsprogram under ledning av landslagstränaren Ofori Asare innefattar att sparra mot fyra boxare på samma gång – en störtflod av knytnävar.

Något som var anmärkningsvärt var att varje idrottare hade en grupp av fans som sjöng och hejade på honom under träning. Det var häftigt att se den energi och det stöd de fick av alla.

F: Hur reagerade Bukom-boxarna på att du var där och fotograferade dem?

Jag försöker alltid vara respektfull i en ny situation. Många på Bukoms gator vill inte bli fotograferade eller så vill de ha betalt för att bli fotograferade. Jag försökte att göra som lokalbefolkningen och på så sätt agera hänsynsfullt.

De flesta av idrottarna vill komma bort från Ghana och ut i världen och boxas, så om jag kan synliggöra dem är det bra. Jag började med att ta kontakt med huvudtränarna på respektive gym, så att de kunde förklara min roll och uppgift för idrottarna. Jag fick även hjälp av teamet på ”Bukom Boxning News”, vars kameraman Nii Nortei följde med oss, och sportjournalisten Sammy Heywood Okine. Tillsammans vet de allt som man kan veta om boxningsvärlden. Vi kände oss alltid trygga fast att det är ett mycket stökigt område.

Det hjälpte också till att jag själv hade boxats, så jag förstår såväl sporten som dess språk och rytm. Det hjälpte mig att komma idrottarna så nära som möjligt utan att störa (och utan att själv få en smäll i ansiktet!).

F: Dina bilder har en viss stil och känsla – använde du någon särskild kreativ metod för att uppnå detta?

Detta är inte första gången som historien om Bukom-boxarna berättas, jag ville dock visa upp boxarna på mitt sätt och framställa dem som hjältar – så som de uppfattas i lokalsamhället. Det är troligen en mer konstlad metod, men samtidigt ledde den till foton som ger en romantisk och känslosam bild av idrottrotsmännen som jag tycker känns väldigt äkta.

Det är ingen skillnad mellan hur jag fotar de här boxarna och andra proffsidrottare eller världsmästare som jag har haft förmånen att fota i mitt arbete. Som belysning använder jag ofta en blixt i en softbox som min assistent håller, så att vi kan följa idrottsutövarna utan att störa dem under träning. Det hjälpte mig att komma riktigt nära samtidigt som jag hade koll på ljuset. På det här sättet kan du som betraktare känna varje slag och se varje svettdroppe som skvätter från kropparna vid en träff – det är det actionfotografering handlar om.

F: Hur förberedde du dig inför det här projektet?

Jag hade en vag uppfattning om vilka ställen jag ville besöka i Bukom, men eftersom tidsplanen för projektet var ganska tight – endast 13 dagar på plats – var planering och förproduktion en förutsättning.

Jag gjorde efterforskningar i tre till fyra månader och det var under den här perioden som jag tog kontakt med ett lokalt mediaföretag som verkar i själva hjärtat av boxningsscenen – ”Bukom Boxning News” – samt den lokala sportjournalisten Sammy Heywood Okine. De var båda till stor hjälp och de introducerade mig i samhället och pekade ut vilka gym och boxare som kunde vara intressanta att fotografera.

Samarbetet med en fixare från Accra var avgörande för hantering av de presskort som krävs för att få fotografera och för tullhantering av all den fotoutrustning vi hade med oss.

Tack vare alla dessa förberedelser kunde mitt team och jag komma igång riktigt snabbt och utnyttja vår tid i Accra maximalt.

F: Vilka utmaningar ställdes du inför?

Det var en tight produktion, så att det var tufft att hinna organisera arbetet med alla jag hoppades att få fotografera och intervjua när tiden var så begränsad, i synnerhet eftersom jag höll på att göra en film vid sidan av stillbilderna. Jag lärde mig dock snabbt att på en plats som Accra så gäller det bara att följa med strömmen. Ha målet i bakhuvudet men låt saker och ting ske naturligt, lite som att segla faktiskt. Det gäller bara att vara redo med kameran så att du kan fånga de där magiska stunderna när de inträffar – det är det som räknas.

En annan utmaning (vilket det ofta är) var att besluta när jag skulle ska ta stillbilder och när jag skulle ska filma. Då fotona var mitt främsta fokus kom de oftast först, men eftersom motiven innehöll så mycket action och platsen hade en sådan karaktär, ville jag alltid göra både och! Tack vare att Jakob Schweighofer var med som assistent och andrefotograf kunde vi arbeta tillsammans och göra båda sakerna.

F: Vilket är ditt favoritminne från specialprojektet med Nikon?

Jag mötte så många fantastiska människor med intressanta berättelser, så det är svårt att välja ut något särskilt. På väg till flygplatsen den allra sista dagen bestämde vi oss dock för att stanna en gång till vid stiftelsen ”Charles Quartey Boxning Foundation”, ett gym utan tak som inte bara är en träningslokal utan även fungerar som bostad åt flera av barnen i området.

Fastän detta var ett av de mest nedgångna gymmen vi besökte var det ett av de mest välkomnande. Huvudtränaren Charles Quartey är en av de mest inspirerande människor jag någonsin har träffat. Han var boxare i sin ungdom och en stor del av det han tjänade under sin boxningskarriär har han lagt på gymmet. Nu har han ett jobb vid sidan om för att fortsätta att finansiera gymmet och ser till att de barn han har tagit hand om får mat och får gå i skolan. När vi kom dit på resans sista dag fann vi honom stående mitt i gymmet och alla boxare sprang runt honom i en cirkel – från små barn till mästare. Han körde hårt med dem, men hade ett stort leende på läpparna. Du kunde se och känna hur stolt han var över sin boxningsfamilj.

När solen gick ned över gymmet utan tak fångade jag det här magiska ögonblicket – hans leende bland en massa unga boxningstalanger.

F: Vilka faktorer påverkade ditt val av utrustning och hur hjälpte utrustningen dig på resan?

Detta var första gången jag använde D850 för ett sådant här projekt. Den kommersiella sidan av mitt arbete och mitt sinne för detaljer medför att jag alltid eftersträvar högre upplösning och bildkvalitet. D850 är en perfekt kombination av upplösning, dynamiskt intervall, användbarhet, hastighet och mobilitet – allt i en och samma enhet. Den passar mitt sätt att fotografera perfekt, och ger ett högkvalitativt resultat i en tuff och fartfylld fotomiljö.

Jag värdesätter också användbarheten när jag växlar mellan stillbilder och video. Vi filmade massor under de här två veckorna, så det var superpraktiskt att kunna hoppa till video med helt andra inställningar. Som du kan föreställa dig var slowmotion-inställningen på 120 bps suverän för att fånga några av de där våldsamma smällarna!

När det kommer till objektiv använde jag objektiv med fast brännvidd för en stor del av projektet. Ett av mina favoritobjektiv, AF-S NIKKOR 24mm f/1.4G ED, var jättebra för att komma nära inpå och få en bred bild av rörelserna, så att du ser beslutsamheten i ögonen på de här idrottarna samtidigt som du får med varje detalj.

AF-S NIKKOR 105mm f/1.4E ED är min nya favorit. Kvaliteten är mycket hög och när du tar lite mer närgångna porträtt får du en fantastisk bokeh. Jag använde det en hel del när jag filmade intervjuerna. Det objektiv jag oftast använde måste ha varit AF-S NIKKOR 24-70mm f/2.8G ED. Det är skarpt, flexibelt och håller alltid vad det lovar, till och med vid en sådan här fartfylld fotografering.

F: Vilket budskap hoppas du nå ut med genom detta projekt?

Jag åkte till Ghana med avsikten att göra en story om sport, men i slutändan åkte jag hem med något betydligt djupare i bagaget – en berättelse om ett boxningssamhälle som har frambringat och fortsätter att frambringa några av världens bästa idrottare. Jag hoppas att projektet kan bidra till att ge något tillbaka till området och de grupper som verkar där. De bjöd in mig till sin värld, vilket gjorde att jag kunde se deras arbete ur ett helt unikt perspektiv. Jag hoppas att bildresultatet bidrar till att dessa fantastiska idrottare får den uppmärksamhet de förtjänar.

F: Vilket råd skulle du ge fotografer som vill genomföra ett liknande projekt?

Jag älskar mitt vanliga jobb där jag fotar action och äventyr, men det är viktigt att ta sig tid att utforska personliga projekt som tar dig tillbaka till dina rötter. Boxning och kampsport var en stor del av min uppväxt, men något som hade gått på sparlåga under lång tid. Det var mycket speciellt att fotografera ett samhälle som definieras av sitt engagemang för boxning. Det var en utmaning för mig på flera oväntade sätt och påminde mig om varför jag älskar att vara fotograf!

Om du funderar på att göra ett liknande projekt ska du tänka på att personliga jobb är lika viktiga som kommersiella jobb, om inte viktigare. Du måste ta dig tid att göra saker som kommer från hjärtat och komma tillbaka med bilder som verkligen talar till dig, och som förhoppningsvis blir en viktig del av din portfolio.

F: Vad betyder det för dig att vara Nikons Europa-ambassadör och arbeta med den här typen av projekt?

Jag är mycket tacksam mot Nikon, det är fantastiskt att få möjlighet att genomföra ett personligt projekt med ett sådant här stöd. Det ligger i Nikons värderingar att stötta fotografer på det här sättet tror jag. Jag är en person som har höga krav på kvalitet och hållbarhet, och Nikons kameror och objektiv har definierat min karriär. Jag kunde inte ha gjort det här projektet utan dem.