Nikon Imaging | Sverige | Europa

Francesco Zizola

Bildjournalistik

Med ”Som om vi vore tonfisk” ville jag förmedla en berättelse som gav en komplex vision av den uråldriga och hållbara metoden att fiska tonfisk. Jag är intresserad av att presentera en metafor av den eviga konflikten mellan människa och natur – en reflektion över människans övermod.

Historier som finns att berätta

Som om vi vore tonfisk

Efter att ha dokumenterat stigande havsnivåer och klimatförändringar som en del av NOOR-gruppens projekt inspirerades Francesco Zizola att undersöka de skador på marina ekosystem som orsakas av den globala livsmedelsindustrins sätt att bedriva fiske. Hans mål var inte bara att dokumentera problemet utan även att visa på hållbara lösningar. ”Som om vi vore tonfisk” utforskar de urgamla fiskemetoder som Tonnara på Sardinien använder, där ett komplext nät av fällor används för att leda fisken genom en labyrint av kammare till en slutlig slaktkammare samtidigt som det garanterat bara är de största exemplaren som fångas. Trots de miljövänliga förtecknen kulminerar Tonnara i la mattanza – slakten – som fortfarande är en brutal kamp mellan människa, fisk, väder och vind, vilket Franco har fångat i ett multimediaprojekt som omfattar både bilder och film. Projektet har fått sitt namn från den grekiska tragediförfattaren Aischylos beskrivning av ett förkrossande persiskt nederlag vid Salamis.




Fråga: Varför var det viktigt för dig att berätta den här historien?

Som en del av ett NOOR-grupprojekt om klimatförändringar, som stöds av Nikon, bevakade jag de stigande havsnivåerna i Maldiverna. Där började jag förstå hur hotat vårt marina liv är på grund av livsmedelsindustrins världsomfattande överfiske, och jag började forska i frågan. För fem år sedan bestämde jag mig för att fokusera på Medelhavet och lyfta fram ett hållbart sätt att få den mat som vi behöver från havet. Jag hittade ett antal fiskesamhällen som kämpade för att överleva och var på väg bort från industriella fiskemetoder som inte var kompatibla med deras marina ekosystem. Det förde mig till det sista hållbara sättet att fånga blåfenad tonfisk i Medelhavet – Tonnara på Sardinien.

Fråga: Hur kom du på att du ville berätta historien i form av ett multimediaprojekt?

Just nu är jag i slutfasen i arbetet med en fotobok om vatten och hållbarhet. Parallellt med detta arbete bestämde jag mig för att göra en kortfilm för att förmedla en tydlig vision av en hållbar fiskemetod med hjälp av ett annat språk. Ända från början av projektet ville jag skapa en historia i bilder om den nära relationen mellan två olika världar under och över ytan. Rörliga bilder och ljud var de perfekta verktygen för att skapa en spännande berättelse som skulle fånga tittarna i projektet ”As If We Were Tuna” (Som om vi vore tonfisk). Den här kortfilmen är tänkt att väcka frågor om förhållandet mellan människan och naturen.

Fråga: Hur gick det till när du planerade inspelningen och hittade yrkesfiskarna?

Filmen spelades in samtidigt som stillbilderna, så de planerades tillsammans. Fiskare brukar ingå i tätt sammanhållna samhällen – och tonnaroti är verkligen inget undantag. Jag fick ägna en hel del tid åt att vinna deras förtroende så att jag fick vara med.

Fråga: Var har du arbetat med det här projektet?

”Som om vi vore tonfisk” spelades in och fotograferades på Sardinien, i Portoscuso- och Portopagliabukten på öns sydöstra sida. Varje år passerar tonfisken dessa platser under maj och juni.

Fråga: Hur vann du fiskarnas förtroende så att du kunde arbeta nära inpå dem på båtarna?

Det blev en lång process där vi lärde känna varandra. Jag tillbringade tid med dem och visade dem mitt arbete så att de förstod mina avsikter. Därefter fick jag grönt ljus från fiskeföretaget och Rais, fiskeverksamhetens ledare – en slags kung bland tonnaroti – gav mig det första godkännandet. Sedan återvände jag varje år i fem års tid och blev accepterad som en del av besättningen.

Fråga: Vilka var dina största utmaningar under fotograferingen?

Eftersom jag arbetade där så många år upptäckte jag långsamt allt fler detaljer i processen. Jag bestämde mig för att utforska möjligheten att fånga olika aspekter av samma saker. Det var enormt givande att tänka ut och skapa lösningar för att kunna ta originella och exklusiva bilder av hela processen. Givetvis var mattanzan, där de utvalda tonfiskarna slutligen slaktades, den svåraste biten. Tonfiskarna var nervösa och farliga och trots att de inte är aggressiva mot människor kan de våldsamma slagen från stjärtarna strimla dig. Den här delen av Tonnara är den mest fotograferade, så mitt mål var att komma så nära det bara gick och ta bilder som stack ut. Jag deltog i flera mattanzas och varje gång tog jag olika bilder. Det farligaste momentet var när jag dök under nätet i slaktkammaren – jag var ensam och upplevde 30 minuters totalt kaos precis ovanför objektivet. Jag tog bilder av nätet med det instängda tonfiskstimmet från 40 meters djup och när fisken var i rörelse tog jag mig nära inpå med risk att skadas av de våldsamma stjärtrörelserna. Fotografierna jag tog då är lika mäktiga som själva ögonblicket var.

Fråga: Din avsikt var att beskriva den eviga konflikten mellan människan och naturen – vad är det som gör Tonnara så symboliska?

Min vision för projektet var att visa förhållandet mellan människa och natur både som en metafor och som en paradox. Tonnara representerar ett sofistikerat sätt att samla in protein från naturen, men det är samtidigt en konfrontation mellan naturens krafter – havet, tidvattnet, strömmarna och tonfiskens råstyrka – och människorna som kämpar för att fånga sin föda. Processen är hållbar och visar respekt för naturen tack vare en fälla som uppfanns för cirka 3 000 år sedan och som väljer ut de största tonfiskarna samtidigt som den släpper dem som är för unga fria. Fällan dödar inte fisken: istället lever den i den och fortsätter att reproducera sig ända till slutet. Det är bara en liten del av de tonfiskstim som passerar genom bukten som fångas i fällorna och när tonfiskvandringen är över monteras de ned. Fångstprocessen går till på samma sätt som i forntiden och fiskarna använder råstyrkan i sina armar. Det är en rättvis konfrontation och resultatet går inte att förutse eftersom fisken fortfarande kan ta sig ur fällan från början. Tonnara är en paradox, för samtidigt som det är en hållbar och rättvis metod är den mycket våldsam och blodig i slutfasen. Detta tvingar oss att reflektera över behovet av fiske för att överleva. Kanske kommer vi att tänka om nästa gång vi står inför en bit inplastad tonfisk i affären.

Fråga: Ändrades filmens berättelse medan du fotograferade eller redigerade den?

Jag ägnade så många år åt projektet att det ändrade form varje gång jag kunde lägga till starka bilder, men strukturen var tydlig ända från början: att följa fisken från friheten till de sista ögonblicken vid fångsten. Dessutom fanns det alltid en tydlig avsikt att se tonfisken och inte bara yrkesfiskarna som subjekt.

Fråga: Vilka kameror och objektiv använde du?

Jag använde olika kameror för olika behov: Nikon D800D810 och D850, med undervattenshus. För fotografering under vattnet brukar jag använda AF Fisheye-Nikkor 16mm f/2.8D, AF Nikkor 20mm f/2.8D och AF Nikkor 28mm f/2.8D.

Fråga: Vad vill du väcka hos läsarna med den här historien?

En större medvetenhet om de viktiga frågor som vi står inför i förhållande till naturen.

Fråga: Har du några råd till blivande fotografer som vill skapa ett multimediaprojekt?

Ha ett öppet sinne och ge allt för att fånga dina motiv utan rädsla.



Lär känna Nikons andra ambassadörer