Kadir reste till sex storstäder, inklusive Jakarta, Tokyo och São Paulo, och dokumenterade hur man hanterar avfall i de olika länderna. Miljöfrågor har legat Kadir varmt om hjärtat i många år. Nikon är stolta över att stödja honom när han fortsätter att utforska det här viktiga ämnet.

F: Vad gav dig inspiration till att fokusera på det globala avfallsproblemet med ditt specialprojekt för Nikon?

När jag arbetade på ett av mina tidigare projekt, som handlade om effekten av klimatförändringar och framför allt stigande havsnivåer, blev jag mycket bekymrad över mängden avfall som jag såg på små öar och stränder. Det gjorde att jag ville agera. 

I dessa dagar är vår globala förståelse kring avfall begränsad till att det placeras i påsar på gatan som samlas upp, men vi tänker aldrig på resan som det tar efteråt, eller hur mycket arbete och ansträngningar som läggs på att forsla bort det. Jag var intresserad av att följa vad som händer med vårt avfall, för att undersöka hur det hanteras, hanteras dåligt eller om det hanteras alls.

F: Varför tror du att det finns en sådan brist på intresse för avfall globalt?

Vi tenderar att inte fråga vad som händer med våra sopor och vårt avfall. Nästan allt det som vi slänger skulle kunna återanvändas och återvinnas, och om man tittar på volymerna som vi producerar, särskilt i västerländska samhällen, är det skrämmande.

I vissa av de städer som jag har besökt finns det inget utrymme kvar för att hantera avfallet. På platser som New York är soptipparna fulla och avfallet måste exporteras. Det är också ett problem i Jakarta, där det helt enkelt inte finns utrymme kvar att hantera avfallet som produceras, och man fortfarande försöker ta det till den största soptippen i världen. Men i Tokyo, den största staden i världen, återvinner de i stort sett allt. Vi kan lära oss av det.

F: Varför valde du just dessa länder?

Det viktiga i det här projektet var att fånga ett globalt perspektiv av problemen med avfall. Så jag valde Jakarta och Tokyo i Asien, São Paulo och New York i Amerika, Lagos i Afrika och Amsterdam i Europa.

Att se hur det varierar från land till land och kontinent till kontinent är fascinerande och avslöjande. Det bidrar också till att skapa en komplett berättelse. New York, till exempel, producerar mest avfall av alla städer i världen – dubbelt så mycket som den stad som producerar näst mest, Mexico City. Ändå bekymrar man sig tydligen inte om den egna konsumtionen, och exporterar avfallet för att hanteras på andra platser. I Japan är man å andra sidan mycket bra på att återanvända de mycket begränsade resurser man har, och utgör på många sätt ett gott föredöme för andra städer i hur man hanterar avfall på rätt sätt.

Att ha det här omfånget var det enda sättet för mig att få en balans mellan att identifiera utmaningen och försöka visa upp en lösning, för att få människor att verkligen tänka till kring avfall.

F: Vilka var de största utmaningarna som du stötte på längs vägen?

Åtkomst – jag behövde ofta arbeta tillsammans med företag och övertyga dem om att ge mig tillgång till avfallet och se hur det behandlas. Det blev snabbt svårt, framför allt om det företaget inte lyckades med att hantera avfallet på rätt sätt. New York var rätt så svårt på så vis, eftersom dess avfallshantering är helt privatiserad, och det finns många olika företag som behöver ge en åtkomst. Som tur var hade jag i varje stad en bra lokal representant/producent som hjälpte mig med det.

En annan utmaning var att hitta den rätta balansen visuellt. Avfall är avfall, och i de flesta fall ser det likadant ut överallt. Så, hur gör jag för att leverera meddelandet i mitt projekt medan jag även ser till att alla bilder är intressanta och omväxlande? Det kräver mycket tankearbete. Jag känner mig säker på att jag har lyckats uppnå det, tack vare städernas olika personligheter och människor.

F: Hur gör man efterforskning för ett projekt som det här?

Innan jag ger mig ut på ett projekt tvingar jag mig själv att skriva ner mitt syfte: vad jag vill berätta, mina meddelanden och mina resultat. För det här projektet behövde jag också fundera på vilka städer jag skulle besöka och hur jag skulle ta mig runt i dem. Det tog minst sex månaders efterforskning innan jag kunde börja fotografera, plus att jag behövde se till att jag hade en lokal producent i varje stad som kunde hjälpa mig att resa tryggt och säkert.

F: Vilka faktorer påverkade ditt val av utrustning?

Tillförlitlighet – Utrustning från Nikon har aldrig svikit mig. Omständigheterna var rätt så tuffa, speciellt med den intensiva luftfuktigheten på platser som Jakarta, så jag behövde uthålliga kamerahus och objektiv.

Jag behöver också vara diskret. Jag bär inte så mycket utrustning med mig – vanligtvis två kamerahus och tre objektiv. Det hjälpte mig att smälta in i bakgrunden, utan att behöva gå runt på en soptipp i till exempel Lagos med en massa proffsutrustning.

Den kamera som jag föredrar är D810. Den har fantastiska videofunktioner, och 36 megapixlar innebär att bildkvaliteten är oöverträffad. Df är också användbar med tanke på hur lättviktig och mobil den är. Beträffande objektiv använde jag AF-S Zoom-Nikkor 17-35mm f/2.8D IF-ED, AF-S NIKKOR 35mm f/1.4G och AF Nikkor 50mm f/1.8D.

F: Vilket var det mest minnesvärda eller kraftfullaste ögonblicket på resan?

Det var när jag var i Lagos. Förutom att jag älskar den staden överraskade det mig att soptippen var relativt välorganiserad. Om inte grannskapen vid soptippen delade upp de olika materialen så skulle den något apokalyptiska staden ha drunknat i sitt eget avfall för länge sen.

Jag tror att många av oss läser om avfallsfrågor över hela världen, men när man ser det genom rätt bilder får man verkligen en känsla av problemets skala.

F: Vilka råd skulle du ge andra fotografer?

Mitt främsta råd är förbli nyfiken – om du förlorar din vetgirighet kommer du få kämpa med att hålla dina verk fräscha och spännande.

Sedan tycker jag att det nödvändigt att ha en passion för resor och att veta vad man behöver hjälp med. Jag hade turen att få besöka några av världens mest intressanta städer, men jag hade inte kunnat göra det om jag inte hade fått hjälp av rätt lokala personer på vägen. Enligt min uppfattning är det lika viktigt som att ha rätt utrustning.

F: Vad betyder det för dig att vara Nikons ambassadör och arbeta med projekt av den här typen?

Att få dela med mig av mina kunskaper och min passion för fotografering till yngre generation är en riktig ära – och att göra det med Nikons hjälp och stöd är ett privilegium. Nikons utrustning har varit med mig varje steg i min karriär.

Med det här projektet hoppas jag kunna öka medvetenheten kring avfall och hur det hanteras, och på så vis uppmuntra människor att tänka efter noggrant angående hur de tar hand om sina sopor. Vi måste se den bredare påverkan som våra handlingar har för vår planets framtid.